LIFEISABITCH
okej, jag tänkte inte skriva någonting.
men jag klarar inte av det här
jag har alltid setts som den starka människan,
lilla linnea som klarade av att hennes pappa tog livet av sig
hon som har så mkt minnen som hon går och bär på .
att allting skulle hända henne var det nog ingen som förstod varför
varför skulle just hon behöva leva i ett ljus utan en enda ljuspunkt?
jag hittade på min ljuspunkt, trodde jag. jag trodde antagligen fel
för nu har saken hänt, som jag har gått och varit rädd över i flera månader
att han skulle lämna mig, och att han skulle hata mig. visst, det är säkert mitt fel
men jag orkar inte, jag börjar spekulera i om allt du sagt till mig, bara varit
tomma ord, ord utan mening som du har sagt för att du vill ha någonting för det
kärlek är hemskt. det måste jag säga, det kan vara underbart, men det är hemskt
det spelar ingen roll hur man gör så blir man endå gång på gång sårad.
men det här tog mest på mig. att ha ett ex som sitter och ljuger om att han har
strulat med min bästavän, min underbara lilla ida. bara för att förstöra.
jag trycks gång på gång längre ner, känns som att du sparkar på mig
när jag redan ligger ner. alla ord, dom tar som knivar.
men vad har egentligen hänt med lilla linnea under alla år?
visst, jag var 9, min pappa tog livet av sig, men det började egentligen
långt för det. redan när jag bara var några år gammal,
jag har vuxit upp bland bråk hat och slagsmål. ingenting som varit bra.
att ha en pappa som är en idiot rätt ut sagt, är hemskt.
ni kan inte ana hur mkt jag ångrar, och skäms för hur min pappa betedde sig
och hans kompis trodde inte det om honom, nej men inte kunde leif slå sin
fru och sina barn eller, gud nej. men det var just så det var, han slog aldrig mig.
men ryckte tag i mig och slängde ner mig i golvet gjorde han, men det är väl saker man får tåla
antar jag .. att göra som han gjorde mot min syster, där gick gränsen iaf.
men visst, linnea levde vidare, med fejksmilet på läpparna och gjorde allt för att hålla humöret uppe
även om hon grät sig till sömns, men det var det ju ingen som visste.
så, linnea hade underbara vänner, hon började umgås med äldre och tog tillslut sitt första bloss
och öppna den första ölen, fine det händer alla. men tillslut så hittade linnea på dom äckligaste
männsikorna ni kan hitta, riktiga idioter rent ut sagt. jaja, hon umgicks med dom. hamnade
bara djupare och djupare i skiten. men det sket man väl i, tillslut så orkade hon inte mer,
hon började umgås med personen som visade sig skulle betyda mest i hela världen för henne
alicia, min älskling. världens bästa, hon började umgås med annat folk, och mådde för en gångs skull bra.
tills hon träffade han , han som började som en randomkille som hon träffade, men som slutade som någonting
mkt värre. han började tycka om henne, hon började tycka om han tillslut. hon sket i vad alla tyckte om
honom, han var världens underbaraste. i ungefär 1 och en halv månad, tills han säger till mina vänner att han
har förlorat känslorna för mig, han sa det inte till mig, utan andra sa det till mig ist .. mkt bättre enligt han säkert,
jaja, vi gjorde slut. han påstod att han inte skulle kunnafå tillbaka känslorna, fine.
vi skulle vara vänner, men varje gång jag var med han själv så höll han på med mig, han sa att han älskade mig
osvosv. sen nu ? beter han sig som en fitta rent ut sagt, han skiter i att jag sitter och gråter när jag skriver med han, han känner inte mig när han är bland folk. och jag känner inte igen den personen som jag lärde mig att
älska. inte ens en tendens till att det är han, visst. jag har lovat alicia, att jag ska skita i han, och det ska jag.
han får komma till mig om han vill någonting, för jag tänker inte göra det..
så trött på att bli sårad gång på gång,
att behöva gråta minst en gång om dagen
och allt pågrund av EN person.
utan alicia & ida hade inte jag klarat det här. och inte utan alla mina andra underbara vänner heller
som verkligen lyssnar på mig, som förstår hur jag känner, och som verkligen berättar saker för mig.
ni är guld värda, det hoppas jag att ni vet.
men jag klarar inte av det här
jag har alltid setts som den starka människan,
lilla linnea som klarade av att hennes pappa tog livet av sig
hon som har så mkt minnen som hon går och bär på .
att allting skulle hända henne var det nog ingen som förstod varför
varför skulle just hon behöva leva i ett ljus utan en enda ljuspunkt?
jag hittade på min ljuspunkt, trodde jag. jag trodde antagligen fel
för nu har saken hänt, som jag har gått och varit rädd över i flera månader
att han skulle lämna mig, och att han skulle hata mig. visst, det är säkert mitt fel
men jag orkar inte, jag börjar spekulera i om allt du sagt till mig, bara varit
tomma ord, ord utan mening som du har sagt för att du vill ha någonting för det
kärlek är hemskt. det måste jag säga, det kan vara underbart, men det är hemskt
det spelar ingen roll hur man gör så blir man endå gång på gång sårad.
men det här tog mest på mig. att ha ett ex som sitter och ljuger om att han har
strulat med min bästavän, min underbara lilla ida. bara för att förstöra.
jag trycks gång på gång längre ner, känns som att du sparkar på mig
när jag redan ligger ner. alla ord, dom tar som knivar.
men vad har egentligen hänt med lilla linnea under alla år?
visst, jag var 9, min pappa tog livet av sig, men det började egentligen
långt för det. redan när jag bara var några år gammal,
jag har vuxit upp bland bråk hat och slagsmål. ingenting som varit bra.
att ha en pappa som är en idiot rätt ut sagt, är hemskt.
ni kan inte ana hur mkt jag ångrar, och skäms för hur min pappa betedde sig
och hans kompis trodde inte det om honom, nej men inte kunde leif slå sin
fru och sina barn eller, gud nej. men det var just så det var, han slog aldrig mig.
men ryckte tag i mig och slängde ner mig i golvet gjorde han, men det är väl saker man får tåla
antar jag .. att göra som han gjorde mot min syster, där gick gränsen iaf.
men visst, linnea levde vidare, med fejksmilet på läpparna och gjorde allt för att hålla humöret uppe
även om hon grät sig till sömns, men det var det ju ingen som visste.
så, linnea hade underbara vänner, hon började umgås med äldre och tog tillslut sitt första bloss
och öppna den första ölen, fine det händer alla. men tillslut så hittade linnea på dom äckligaste
männsikorna ni kan hitta, riktiga idioter rent ut sagt. jaja, hon umgicks med dom. hamnade
bara djupare och djupare i skiten. men det sket man väl i, tillslut så orkade hon inte mer,
hon började umgås med personen som visade sig skulle betyda mest i hela världen för henne
alicia, min älskling. världens bästa, hon började umgås med annat folk, och mådde för en gångs skull bra.
tills hon träffade han , han som började som en randomkille som hon träffade, men som slutade som någonting
mkt värre. han började tycka om henne, hon började tycka om han tillslut. hon sket i vad alla tyckte om
honom, han var världens underbaraste. i ungefär 1 och en halv månad, tills han säger till mina vänner att han
har förlorat känslorna för mig, han sa det inte till mig, utan andra sa det till mig ist .. mkt bättre enligt han säkert,
jaja, vi gjorde slut. han påstod att han inte skulle kunnafå tillbaka känslorna, fine.
vi skulle vara vänner, men varje gång jag var med han själv så höll han på med mig, han sa att han älskade mig
osvosv. sen nu ? beter han sig som en fitta rent ut sagt, han skiter i att jag sitter och gråter när jag skriver med han, han känner inte mig när han är bland folk. och jag känner inte igen den personen som jag lärde mig att
älska. inte ens en tendens till att det är han, visst. jag har lovat alicia, att jag ska skita i han, och det ska jag.
han får komma till mig om han vill någonting, för jag tänker inte göra det..
så trött på att bli sårad gång på gång,
att behöva gråta minst en gång om dagen
och allt pågrund av EN person.
utan alicia & ida hade inte jag klarat det här. och inte utan alla mina andra underbara vänner heller
som verkligen lyssnar på mig, som förstår hur jag känner, och som verkligen berättar saker för mig.
ni är guld värda, det hoppas jag att ni vet.
Kommentarer
Trackback
