linneammaria

men jag saknar dig, det är någonting som skaver i mig hela tiden, någonting som säger till mig att du fortfarande finns här & att du ser mig. att du ser när jag mår dåligt & att du hör när jag pratar med dig. för jag tror verkligen på att du finns här omkring oss. du följer sakta men säkert varje steg vi tar, och jag vet att du sitter där uppe och skrattar, ler och är ledsen när vi är det.

det är hemskt hur det kan bli såhär.. jag saknar dig så jävla obeskrivligt mycket

och jag vet inte hur många gånger jag har varit nära att försöka ringa ditt nummer, skicka ett sms osvosv.

jag klarar inte ens av att ta bort numret, eller jag vill inte ta bort det. jag klarar inte av det, jag kommer upp till "är du säker på att du vill radera numret?" sen klarar jag inte mer. jag kan bryta ihop när som helst, var som helst. bara att se en bild. jag kan till och med fortfarande höra ditt skratt, det där underbara skrattet..

jag vet inte hur många gånger jag har suttit och gråtit för mig själv, hemma hos vänner eller till och med på fester..

jag grät ungefär 4 dagar nästan oavbrutet när jag fick reda på att du hade försvunnit.

för jag trodde verkligen inte att du inte skulle överleva, jag var helt övertygad på att du skulle bli bättre, för det vet jag att du vart. jag vet att du levde, men att de inte kunde göra så mycket med.

jag vela bara skriva av mig, bara berätta för dig hur mycket jag saknar dig.

vi syns snart älskade du. vila i frid <3